Värmen, dofterna, ljuden och att kunna gå barbent och kortärmat en hel dag till långt in på kvällen det är sånt jag längtat efter. Och att cykla med Lillo på en pakethållare med hjälmen som en svamp, gastandes "hä shykla ja!" det är fint på riktigaste riktigt.
VI funderar på semestern som vanligt och tänker oss att pröva tältet med lilla ungen nån natt, och några kvällar där han somnar i sin vagn och vi strosar vidare i Staden där vi delar våra finaste fina minnen.
Det är tio år sedan nu som vi möttes M och jag, och jag hissnar när jag tänker på all kärlek som rymdes i en 105-säng på 5e våningen de där nätterna och de där morgnarna. Det är samma person då som nu, men ändå ny.
Nytt är också vårt gemensamma beslut. Alldeles färskt och jag känner mig trygg och förväntansfull. Jag bläddrade tillbaka till förra gången, år 2011 och läser om all den sorgen och oron jag kände då, och visst finns det stråk av den nu också, men inte alls på samma sätt Sorgen handlar mer om detta att vara hänvisad till sjukvården för att få göra ett barn. Men detta beslut handlar inte alls lika mycket om antingen eller, utan mer om att undersöka om möjlighet till bonus finns.
Vi vill gärna att Lillo ska få ett syskon, och vi ska göra vad vi kan, men om vi inte kan, så ska vi göra det bästa för att det ändå ska bli bra. Fram tills dess äter vi jordgubbar, cyklar och läser böcker. Att jag ska skriva färdigt en uppsats har jag nästan helt lyckats förtränga just nu.
