Som det är

Det gick åt skogen. Jag är så ledsen så ledsen så ledsen. Och det kändes ganska bra ändå. Kändes som sist, med växtvärk och  ja nä, det är ju inget nu.

Jag visste ju det här, att det kunde bli så här och inget mer. Jag visste ju..

Ruvandet och röstandet

Jo alltså tack! Jag ruvar. Tack och lov. Två stycken växte vidare, men bara ett i perfekt takt. Det andra var långsamt och när vi gjorde ET, sa de att de skulle odla det vidare och se om det gick att frysa. Jag gissar på att det inte gick, annars får vi väl ett brev om det i veckan som kommer kanske.

För övrigt var jag inte överstimulerad, men läkarens aa tt man ju faktiskt kan bli väldigt öm efteråt eftersom de sticker igenom en massa vävnad. Så, det var väl det jag kände helt enkelt.


Lillo springer och springer och står på näsan stup i kvarten. Lilla ungen har också oturen att slå i pannan varje gång och går ständigt omkring med sår och bulor. Så även denna vecka och jag fick ta en dags VAB för att vara säker på att han inte fick hjärnskakning när han tjongade huvudet i grinden så hårt att jag undrade om huvudet skulle sitta kvar. Det gjorde det, och ingen hjärnskakning.

Ruvandet går som ruvandet gör. Jag springer till toaletten och kollar pappret och vaknar mitt i natten för att ta en titt, varpå jag ligger valen och googlar om olika ruvardagAr och olika symptom. Idiotiskt, jag vet men jag gör't. Igår fick jag panik för ja så klart, lite rosa på pappret, men det var det enda. Jag har lite molvärk, och känner mig inte hoppfull, men ibland hjälper googlandet, för jag hamnar på gamla välkända bloggar och inser att det gick bra för dem, trots värk, trots sportinslag, så jag ruvar väl på. Vad mer kan jag göra?

Jag är i valet och kvalet om jag ska våga tjuvtitta men jag vågar nog inte.. Håhåjaja, snart går jag till vallokalen och röstar för en annan anda i landet, och för allas olika värde! Det hoppas jag att ni alla gör.

behöver lite hjälp!

Hur känns det när en är överstimulerad? Jag tänker att jag inte borde kunna vara det eftersom det bara blev 6 ägg, men jag känner mig konstig och har ont i magen och liksom som en ballong!

Så ni som vet, hur känns det?

ps, Två ägg blev befruktade, håll allt ni kan!

om sex ägg

 

bild: MH

Det är egentligen inte konstigt att vi inte kan få barn på egen hand. Det är konstigt att någon kan det, om man tänker efter. Det är en så oerhört avancerad procedur, med kemiska balans, fysikaliska fenomen och en massa annat, att jag inte kan förstå att det överhuvudtaget kan gå bara genom att ligga lite randomly för en del. ( haha, gå för en del genom att.. det kan ju tolkas det också!)

Men idag har några andra försökt tillverka ett litet barn åt oss, med våra råvaror visserligen, 6 av mina ägg och följaktligen säkert också 6 av Ms spermier. Imorgon får vi veta om något ägg blivit befruktat. Tänk att det är någons jobb, att befrukta äggen!

Jag har ont efter äggplocket och tvingar M att stanna hemma från jobbet så att jag inte ska vara ensam med Lillo imorgon dagen efter. M gnölar lite, det gör han alltid när han måste vara hemma från jobbet, han är så plikttrogen att jag ibland tycker att  han är fånig.

Alltså, det är inte fånigt att vara plikttrogen eller att sköta sitt jobb, men han blir lite fånig.

6 ägg. Om det går bra och flera blir befruktade odlas de i fem dagar, annars är det återinförsel på måndag.Om det blir bra embryon får vi tillbaka ett, blir de inte så bra får vi tillbaka två. Men jag känner mig lite matt när jag tänker på det och att risken/möjligheten för tvillingar då finns i högre utsträckning, ja jag känner mig till och med lite svimfärdig och kanske inte ens ska tänka på det just nu.

Jag avskyr den här väntan. Det går ju naturligtvis bra, med ändå, nervöst och jobbigt.

Imorgon vet jag mer, imorgon ska jag gå på festival för sjutton.

Oron, alltid

Jag är nervös. Jag försöker sysselsätta mig och tänka på annat, det går så där. Lillo hjälper så klart. Han tvingar en till närvaro allt som oftast och vill helst sparka boll, klippa gräsmatta eller sätta ihop magnettåg.

Han är underbar men ganska krävande. Föräldraskapet är ju det, på ett annat sätt än vad jag tänkt mig, men det är ju så klart värt allt.

menopur, mon amour

Det finns inte så mycket att skriva egentligen, men jag tänker att jag vill göra en liten minnesanteckning om sprutorna. För jag har satt igång med dem nu. menopur, hästdosen, och ingen synarela alls. "Man går ifrån det mer och mer" sa läkaren och jag lyder. För övrigt har jag läst in mig lite på eventuella effekter av D-vitamin och tar en hutt varje dag tillsammans med folsyran. Något annat tar jag inte utan äter rätt ok ändå. Ekologiskt och så, i alla fall mest ekologiskt.

Jag kan inte säga att jag känner av sprutorna så värst mycket. Jag tycker att det nyper lite till vänster men det kan vara inbillning, och förresten kände jag inte av sprutorna sist heller, så jag antar att jag inte gör det helt enkelt. Min fina och relativt nya vän E, skrev i ett sms att hon önskade att jag slapp gå igenom sprutorna, men de är verkligen inte det värsta. Nej, det värsta är hur det trappas upp, förväntan och oron. Just nu är nästa steg UL och ett utlåtande i fall och när jag i så fall får plocka ägg. Efter det blir det: fanns det några? sedan blir det: har några befruktats? osv.. så alla steg finns ju redan och kanske också all min oro.

Jag tänker återigen lite bittert på hur praktiskt det vore om vi bara kunde fått ligga lite istället, men enkelt är inte vår melodi, så jag blandar sprutor och injicerar.

behandlingen

 Det går inte att beskriva hur annorlunda det är den här andra gången. Jag hinner inte reflektera, orkar inte heller för den delen. När larmet ringer för spraydags hinner jag undra vems telefon det är som ringer innan jag inser att det är jag och min och att jag ska spraya.

Synarela; sist tänkte jag ju att det inte var så farligt med den, att den var rätt ok och att jag inte mådde så dåligt av den. Den här gången, jävlar! Jag är PMS:ig som tusan och vi ryker ihop så det ryker M och jag. Inga nya bråk, utan gamla onödiga som blossar upp och jag blir orimligt arg och helt vansinnig och vill slåss. VILL VERKLIGEN SLÅSS! Jag vill inte det vanligtvis, skriker inte så mycket heller, diskuterar mer in i absurdum och är jobbig på det viset, men nu, som ett jävla tomtebloss och så trött att jag nästan vill ta ett graviditetstest fast jag inser det orimliga i att det skulle kunna vara trötthet av någon annan orsak än sömnbrist och lite hormonbrist.

När vi bråkat klart älskar jag honom så att jag blir tårögd i si så där fem minuter innan jag tycker att han är så dum att jag vill ta tillbaka allt och häva min del av huslånet.

Lillo är en goding som pratar och läser och cyklar och lägger märke till saker och som säger att han tyckej om mamma. Det gör han också, innerligt. Sin pappa också och ninky nonken. Det är den käraste ägodelen som vi bänder ur famnen efter att han somnat in. Det hade varit enklare med någon mjuk liten nalle, men nu är det "nonken" och den får han ha.

Snart ska jag göra ännu en nedregleringskontroll, den sista visade att jag behövde fortsätta spraya ännu ett tag, så jag sprayar. snart är det dags för menopur, hästdosen redan från början  för att chocka igång äggproduktionen. Sedan ska jag be vännerna som tror på Gud att be, och jag ska försöka att inte bli så stressad.

ja, en får se..

Om framtiden och att vila i någon form av ovisshet

Det kommer en dag vare sommar när jag liksom förvånat stannar upp och tänker att "det är nu det är sommar!" Det är inte det att jag inte sett tecknen på att den är på gång. Varje dag på väg till jobbet har jag noterat skiftningarna i träden längs vägen, och sett att vitsipporna bytts ut mot liljekonvalj, som bytts ut mot hundkex och smörblommor i sin tur. Ändå, är det som att det plötsligt kommer över mig att det är sommar på riktigt och den dagen är idag.

Värmen, dofterna, ljuden och att kunna gå barbent och kortärmat en hel dag till långt in på kvällen det är sånt jag längtat efter. Och att cykla med Lillo på en pakethållare med hjälmen som en svamp, gastandes "hä shykla ja!" det är fint på riktigaste riktigt.

VI funderar på semestern som vanligt och tänker oss att pröva tältet med lilla ungen nån natt, och några kvällar där han somnar i sin vagn och vi strosar vidare i Staden där vi delar våra finaste fina minnen.

Det är tio år sedan nu som vi möttes M och jag, och jag hissnar när jag tänker på all kärlek som rymdes i en 105-säng på 5e våningen de där nätterna och de där morgnarna. Det är samma person då som nu, men ändå ny.

Nytt är också vårt gemensamma beslut. Alldeles färskt och jag känner mig trygg och förväntansfull. Jag bläddrade tillbaka till förra gången, år 2011 och läser om all den sorgen och oron jag kände då, och visst finns det stråk av den nu också, men inte alls på samma sätt Sorgen handlar mer om detta att vara hänvisad till sjukvården för att få göra ett barn. Men detta beslut handlar inte alls lika mycket om antingen eller, utan mer om att undersöka om möjlighet till bonus finns.

Vi vill gärna att Lillo ska få ett syskon, och vi ska göra vad vi kan, men om vi inte kan, så ska vi göra det bästa för att det ändå ska bli bra. Fram tills dess äter vi jordgubbar, cyklar och läser böcker. Att jag ska skriva färdigt en uppsats har jag nästan helt lyckats förtränga just nu.

Planering

Jahaja, så har tiden kommit att ta ett beslut. Jag hatar det, men jag börjar bli gammal ur fertilitetssynpunkt och vill vi försöka oss på ännu en graviditet så är det dags att tänka kring det nu. Frågan är bara, vill vi det?

Jo, vi vill ge Lillo ett syskon, vi vill att han ska ha någon att dela barndomen med och ha flera familjemedlemmar än oss och andra ganska gamla släktingar. Jag vill gärna uppleva en graviditet igen, en förlossning igen, men jag slipper gärna en hel del skit den här gången.

Men, orkar vi? Vill vi börja om återigen+ Lillo blir mer och mer självständig, och är just nu är rätt så.. bestämd. Funkar det för oss här att ha två barn?

Det finns en ekonomisk aspekt också. Det är dyrt, att spara föräldraledighet som vi gjort kostar pengar. Bufferten är under uppbyggnad, jag arbetar inte heltid för jag studerar och behöver en dag ( minst) att plugga på och ja.. det finns helt enkelt saker att ta hänsyn till.

Så det håller jag på med just nu, bestämmer mig för vad jag vill, och M gör det samma men lite mer tyst och stillsamt än jag. Jag får mer ångest och blandar in lite existentiella frågor och uppsatsångest och även mindervärdeskomplex och också en släng av hembygdslängtan. M går fortfarande på sina kontroller för cellförändringarna, och vi vet att i och med valet och efter ett eventuellt barn så kommer han genomgå behandling och få biverkningar och sedan blir vår möjlighet till fler biologiska barn obefintlig.

Livet som det är, är inte enkelt, inte för någon, mitt är inte så värst svårt men samtidigt så är detta med att behöva göra alla val och kanske inte ens vara lämplig ändå.

Nå väl, detta är lite av det jag pysslar med, förutom att sätta mig in i nomadteorier och annat spännande, vad har ni för er?

en slags summering

Jag har inte vetat vad jag ska göra med den här loggen. Det är inte det att det inte finns saker att berätta. men det finns inte tid och det finns inte riktigt behov på samma sätt att uttrycka saker i skrift. Jag kämpar så förbannat med mina uppgifter i skolan och jaag orkaar inte riktigt pressa ur mig fler ord än de som krävs för examinationerna. I vår är det dags för uppsats, jag orkar 9inte ens tänka på hur det ska fungera. Hur som helst, Jag kikade in i mailkorgen av en händelse och såg K(ajsa?)s kommentar i förra inlägget som skrevs för nästan ett år sedan och jag blev glad. Det var ett hej från bloggen i sig och från någon som ändå läst det jag skrivit och som undrat. Så ja någon form av sammanfattning. Fast inte en slutsummering. jag vet inte vad som händer, kanske inget, kanske nåt mer. Jag vet inte det i alla fall inte just nu.

Årets projekt: livet. Att försöka få det att gå ihop. Jag menar inte livspusslet för jag avskyr ordet, som att om man bara lägger bitarna rätt så får man exakt ett perfekt och välorganiserat liv. Jag tror inte på det. Men, årets projekt har varit livet. Mitt eget och vårt tillsammans. Jag jobbar 80% lite drygt, pluggar halvtid och ovanpå det arbetar M skift och vi har Lillo. Det har varit ett år med dåligt samvete och knappt något socialt umgänge. En termin kvar med lite tur. Jag skulle inte göra om det även om det har varit så himla roligt!

Årets låt: Veronica Maggio Håkan Hellström, hela huset

Årets resa: Åhå, har jag ens gjort någon? Jo Årets Gotlandsresa med mamma och lilla familjen. Det var så fint ( och jobbigt) att vara där tillsammans.

Årets person: Lillo förstås. Som vi älskar mer och mer för varje dag. Som sjunger om mamma mu och leta efter honom  i tvättstugan och som gillar att duscha.

Årets plagg: 2013 års plagg är definitivt jeansen som håller in magen, enough said!

Årets bok: bångstyriga barn av Klara Dolk. En bok om makt och normer i förskolan, en bra bok.

Årets köp: en bil, en kombi. Mycket bra pris, mycket bra skick och ja det är lätt att glömma av att det var årets köp men det var det. Vi köper sällan dyra prylar men förra året köpte vi bil och ny kyl och frys, kanske kvalar frysen som är självavfrostande in också, men nej, bilen.

Årets lycka: Att vi får det att funka trots allt. Och att min syster som visserligen måste göra otroligt stora ingrepp för att undvika framtida cancer inte har det nu i alla fall.

Årets jobbigaste: förutom skolan, att upptäcka att livet rusar förbi, att jag inte har tid för allt och måste prioritera bort saker, att plötsligt känna sig ensam eftersom vännerna blir färre och färre.

Årets pryl: Ingen aning, kanske appel -tv.

Årets förändring: Lillo går numera och har blivit en riktig människa på ett helt annat sätt än han var som liten bebis. Mycket bestämd och tydlig med vad han vill och behöver. Det är inte enkelt alltid när tre bestämda personer delar liv, men fint och bra.

 

 

Årets häng: Kanske medan jag fortfarande var föräldraledig och hängde med en fin och unga och ganska ny vän. Men för övrigt, kanske vår vän från Helsingfors som varit här två ggr med sitt barn, det har varit fint.

Årets surdeg: Ja vilken av dem ska jag välja, M bakar allt vårt matbröd och det är surdegsgrund för det mesta, men sirapslimpan den är fin den.

 

Årets Sorg: Pappa, fortfarande. Och kanske också detta att vi måste ta ett beslut och att det inte bara får vara lätt någon gång.

Årets fest: midsommarfest i kombo med 30års fest eller bröllop i september, jag kan inte välja.

Årets nyårslöfte: Att vara i bättre fysisk form nästa nyår. Att bara göra saker och inte vänta.