Natten till imorgon är nu.

Det är natt nu, och när jag vaknar är det dagen då vi begraver vår pappa. Jag förstår inte hur jag ska klara av att se på den där kistan och veta att i den ligger min pappa som har mjukt , vitt och luddigt hår. Jag förstår det inte och jag kan inte ens tänka på att det blir ett "efter" snart. Efter pappas begravning... Det är snart nu. Om 6 timmar ringer klockan om inte Lillo väcker mig först. Jag vågar inte somna. Jag vill inte vara med om idag.

Och igår dog min pappa. Man tror att man är förberedd, men nej, det var jag inte.

Precis som dagen innan sken han upp när han såg mig, och så såg han Lillo. En sköterska frågade om han såg vem det var? Han kämpade och fick hjälp av med masken och svarade "min favorit" högt och tydligt. Senare under dagen tog vi farväl.

Lilla pappa, ditt hår kändes precis som vanligt, alldeles mjukt och fånigt och duddigt. Som vi har skrattat tillsammans, jag bär det med mig pappa. Allt det fina, fina det finns alltid kvar, som du hos oss.

Kära pappa

Du sken upp när du såg att jag var där idag. Du orkade inte prata alls men du sken upp och sa hej. När jag kramade dig sa du tack och mamma och jag fnissade lite. Det kändes lite som din töntiga humor, och det kändes fint.

Sen blundade du igen och ville helst få bort syrgasmasken från ansiktet.

Sladdar och slangar och apparater, hur många som helst, och så du pappa. .

Jag vill inte det här. Jag vill inte säga farväl. Jag vill att vi ska bada i havet på norste aura, att vi gräver sandslott och spelar badminton på gräsmattan där hemma. Jag vill att du blir varm av kryddstark mat och att du finns där och vet nästan allt som man kan tänka sig. Jag vill att du är kvar.

Men jag vill inte se dig orolig pappa, när syret inte räcker till. Jag vill inte att du har ont och plågas pappa. Det är det allra sista jag vill. Jag vill att du får gå utan smärta och utan kamp. Jag vill att du får lämna snart och slipper vara rädd. Men för din skull pappa, bara för din.

4 månader

Det var aldrig meningen att jag skulle sluta skriva. Det blev bara så. Lillo tog visserligen inte så mycket tid då precis i början, men besöken! Det var som en aldrig sinande ström på nåt vis. Jag har aldrig haft så fullt upp i min sociala kalender som då och det var fint och inte bara av ondo så klart.

Men han är underbar vår bebis! Så glad, så nöjd och rolig att hänga med. Han älskar när vi pratar och sjunger för honom och älskar när han lyckas få tag på en test av mitt halvlånga hår. Han blir så till sig att munnen blir som en strut som bara kan säga åååh åååh, eller aaoouu.

Han gillar sin speldosa, vi kan dra upp den i 40 minuter utan att han tycks tröttna på den och senaste kärleken är en liten randig tyggiraff. Lyckan är total över att han kan greppa tag i den och få in huvudet i munnen.Vi märker tydligt vilka sånger som han blir extra uppspelta av, och hur intresserad han börjar bli av allt som händer omkring honom.

Jag och M förundras över honom varje dag, kanske mest över hur mycket han redan kan och förstår. Jag vet ju att bebisar lär sig massor varje dag men jag har ju inte sett det på nära håll varje dag förut. Tänk bara att han liksom vet när han är hemma. Här hemma pratar han och snackar och tjuter av glädje hela dagarna, är vi någon annanstans är han visserligen glad men han är avvaktande och undersöker och tittar på saker på ett helt annat sätt än hemma.

Han sover bra på natten Lillo, inte så mycket på dagen fast han är trött och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera just den biten ibland. Jag oroar mig lite över att han faktiskt får för lite sömn när han sover så lite på dagen. Jag känner mig ibland ganska dålig som inte lyckas få honom att somna. Jag får så mycket tips och råd från olika håll kring detta, men det är som att folk inte tror mig när jag säger att man kan köra omkring med honom i bilen i en halvtimme utan att han somnar fast han är dyngtrött och att man efter det kan promenera med honom i vagnen en timme med samma resultat. När han sedan somnar sover han aldrig ( i princip längre) än vad hans cykel är. Vi kan ställa en klocka efter honom, vi vet att han vaknar efter exakt antal minuter, det slår fel kanske en gång på tio, inte mer.

M var hemma länge med oss, innan han började jobba och nu är det tillbaka till samma gamla vanliga med en hel del övertid och olika tider hit och dit. Det går bra och är lite skönt. Att vara hemma tillsammans i evigheter är inte bara enkelt. En dag i veckan läser jag på universitetet och M får vara stand by och köra Lillo  när det är dags för mat ty han vägrar flaskan hårdnackat! Det går väl över, men så är det med honom. Napp har han vägrat (förutom en vecka i början) trots att vi försökt länge,  varje dag med olika sorter och med samma. Nu har jag nästan gett upp, tänker att det kanske fortfarande kan finnas ett behov när vi slutar med amningen men hittills är det inte ett stort problem för han går att söva med klappar i rumpan och sång bara han är mätt och torr.

Jag vet inte riktigt hur jag ska göra med detta att skriva på en blogg. Jag har gjort det länge och slutat till och från. Jag kanske inte ska ta ett beslut nu men jag är ganska säker på att jag inte kommer att skriva så mycket framöver eftersom tiden helt enkelt inte finns. Jag måste nog tyvärr prioritera att duscha och att plugga de korta stunder han sover om jag inte är ute och rullar barnvagnen då förstås.

Jag har verkligen fått så mycket stöd och pepp och glädje från alla (?) som läser (läste) här under graviditeten. Det var en skitjobbig tid och jag inser i efterhand att jag var mycket mycket mer orolig och ledsen än vad jag kunde eller vågade erkänna. Jag inser det nu i efterhand när jag inte alls känner samma stressnivå i kroppen som jag gjorde då. Det är lite dubbelt för jag njöt också och saknar magen lite grand nu även om jag är väldigt nöjd över att kunna knyta skorna själv!

Det är också skönt att inte vara i fokus på det sättet som jag blev i och med min oro och det är skönt att livet går vidare nu. Det är inte på paus. Jag har upplevt den här perioden då vi försökt få barn som en paus i livet som det är. Nu fortsätter det framåt och jag vet inte helt och hållet i vilken riktning men jag ser framåt och tycker nog ändå att framtiden ser ljusare ut än på länge.


Läs även andra bloggares åsikter om gravid, barn, barnlöshet, icsi , glad, lillo, jag, föräldrar, ivf, M, funderingar, kärlek,

att resa hit

Man ska inte tänka som jag gör, att det är något fel på en men det är så svårt att låta bli. Tex, tänker jag och undrar vad det är för fel på mig som inte har kompisar som hälsar på mig och M där vi bor. Jo visst några som bor här i stadens närmaste närhet men inte de från där jag är uppvuxen. Jag träffar dem varje gång jag hälsar på föräldrarna och hör av mig ofta och så. De verkar alltid glada och en av dem åker ganska ofta upp för sitt jobbs räkning, hör alltid av sig, men ingen av dem har varit här där jag bor nu i vårt hem med vår familj.

Inte heller var de i vårt förra hem, och det är inte det att jag inte bjuder in, för det gör jag, men varje gång kommer det svar som "ja gud vad roligt det vore, vi skulle ha en riktig tjejhelg".. eller " ja det vore verkligen superkul vi kan gå ut och shoppa och sedan gå ut på kvällen.." Jag slocknar lite då men jag säger inget utan sväljer och säger ja. Men det händer inget, trots sms där jag frågar om de kikat på helgerna nåt framöver. I stället planeras annat in som inte händer här och förresten kanske det kvittar, jag vill inte trava Drottninggatan upp och ner eller stå och hänga på nåt disco någonstans och känna att jag spyr på nästa idiot som har ögonen fulla med öl och vill ligga kvart över tre.

Jag vill ju visa staden som jag ser den, där man kan åka ut och gå på en ö, till ett växthus och se på krukor eller där man kan äta ungersk gulasch i ett hål i väggen eller kanske dumplings för att vara lite trendigare än vad som går i barndomsstaden.

Men ingen kommer hit, så jag åker dit och ler och tycker mycket om mina vänner fast jag blir lite ledsen och undrar vad det är för fel på mig och mitt, när ingen nästan någonsin vill komma hit.



Läs även andra bloggares åsikter om ledsen, funderingar, jag, vänner, barnlöshet, barn, ivf, icsi,

Lillo

Lillo är här nu. Han är här hos oss sedan i fredags och vi förstår inte att vi fick ta hem honom och att vi får behålla honom. Han är underbar. Så klart är han det. Så fin, så mjuk, så perfekt och vi kan inte se oss mätta på vår lilla bebis.

Som inte var så liten egentligen utan ganska stor efter att ha legat kvar på övertid i ganska många dagar. 4190g vägde han, och jag tror det är Ben och Jerrys fel att han vägde så där mycket.

Jag blev igångsatt och det var ganska chockartat måste jag säga. Alla smärtor och alla värkar kom så fort och intensivt och jag hängde inte riktigt med. M var fantastisk, han var mer än man kan begära och det har fortsatt här hemma. Han ser förälskat på Lillo och sköter om mig och honom på allra bästa sätt.

Jag har så mycket att vara tacksam för. Jag har ett barn nu. Jag har M. Just nu är det precis lagom och mer än tillräckligt för att jag ska känna lycka och känna mig älskad.


Läs även andra bloggares åsikter om jag, M, icsi, barnlöshet, barn, gravid, ivf, glad,

Väntan

Den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge.. Vet jag ju men det är liksom egentligen inte väntan på bebisen som känns så lång, utan mer väntan på att det ska hända något. Jag går och känner efter hela tiden och googlar lite mer än jag bör på tecken att en förlossning kan vara på gång. Jag har inga tecken alls! Men jag litar på att det är som de säger att när det väl sätter igång så vet man att det har gjort det.

Jag har gått i någon slags tacksamhetsrus de senaste dagarna. Jag är så tacksam över att jag fått uppleva detta, FÅR uppleva detta. Jag är tacksam över att jag går dela det med M, jag är tacksam över att pappa mår mycket bättre just nu och att mammas höft blivit sämre så att hon kan få en ny.

Jag är också så tacksam över att jag har så fina vänner i närheten som faktiskt hjälper mig
Mycket mer än de anar. Jag tänker främst på B som har en förmåga att få
Mig på gott humör och som tillför så mycket genom att rakt av acceptera att människor är olika och att vi som är mkt olika kan vara vänner ändå.

Härom dagen tog hon med mig att fiska med hela sin familj. Jag kände mig så välkommen och det var en så fin dag för Mig som från början kände mig alldeles ledsen.

Jo det känns fint just nu, det känns som att det finns vind i seglen och jG tänker vila mig i den känslan ett tag till.

Om en vecka eller lite till

Det är ingen tid kvar alls egentligen, en vecka eller lite mer. Sedan är det annorlunda och efteråt. Som att allt detta handlat om en målgång, om att gå i mål och få högsta vinsten. På sätt och vis är det så. På sätt och vis är det så att om en vecka och efteråt är det som att allt börjar. Det som vi längtat efter och önskat oss och inte kan förstå.

Om en vecka eller lite mer så är vi i början av det som blir den stora starten och som kanske inte har någon målgång för inte är mina föräldrar i mål för att vi är vuxna... Eller så är det det de är, då när mamma i bland säger " tänk att jag har så intelligenta och kloka barn!!" kanske är det en slags målgång att kunna få säga det och vara stolt över sina barn. Jag vet inte.

För ett år sedan skrev jag om hur M blev eld och lågor över kolonilotterna här i området. Idag kan jag skriva om hur fint det är att få sitta på kanten av en odlingslåda och se på hur han ömsint stoppar ner förgrodd potatis i jorden som han grävt och luckrat för hand för att inte skada några maskar. Ibland rensar han undan lite ogräs som råkat bli kvar och sedan pratar han om hur Lillo kommer att få hemodlade smakportioner och hur det ändå måste vara det absolut godaste som en Lillo kan få.

Jag håller med och säger inget om att det kanske är så att potatisen sedan länge är uppäten i Oktober eller när det nu blir som smakportioner blir aktuella.

Det är fint att få drömma och tänka framtid med M, hans glädje över jordnära saker och händelser som smakportioner och att ha en barnsadel på cykeln med Lillo i med svamphjälm, gör att jag älskar den där människan om möjligt ännu mer. Jag ser på honom och jag ser verkligen att han inte är perfekt men han är så otroligt mycket det bästa jag kan önska någon i livet och jag tänker att just därför känns det bra att han är den som jag får uppleva och dela allt detta med.Jag kan faktiskt inte tänka mig att detta skulle kunna bli bättre på något annat sätt än med M.


Läs även andra bloggares åsikter om M, kärlek, ivf, icsi, gravid, barnlöshet, tankar, längtan, barn, funderingar, jag,

en bit in i april

Tretton dagar in i april och det har ändå hänt en del.

Jag var tre dagar i rad på spec-mvc till exempel. Första gången var det för att jag inte kände några sparkar, eller, det gjorde jag men bara en liten dutt här och var och så brukar det INTE kännas så jag ringde och fick åka in till förlossningen.

Väl där så såg de fosterrörelser på UL och hjärtljuden verkade fina och bra men det var inte precis att de kunde få igång lilla bebisen så enkelt så jag fick komma tillbaka dagen efter och göra ett TUL + en till CTG, som  var fina och bra.

Dagen efter det så var jag på rutinkontroll hos min barnmorska som under en ganska lång och tyst stund lyssnade på hjärtljuden och skickade mig till spec-mvc för att hjärtfrekvensen på bebisen var för hög. Väl där och ännu ett UL och CTG senare så konstaterades det att det var en pigg och livlig bebis och att den dessutom nog ägnat helgen åt att borra ner sig på plats och att det kan ha varit därför jag inte kände några direkta fosterrörelser som jag brukar.

Jag har varit lugn nu i över en vecka och bebisen sparkar hårdare än någonsin. I natt vaknade jag tex 3.00 och somnade inte om förrän efter 7 just för att den höll på och sprattlade så in i vassen och för att det trycker uppåt så att jag mår lite illa och har svårare att andas. Det är jag inte alls orolig över.

Jag och M har också hälsat på mamman och pappan över påsken och det har varit fint. Jag fick sagt en del saker jag behövde säga och vi hjälpte dem att laga matlådor till åtskilliga middagar,  eller luncher, att ha i frysen.

Pappan mådde efter omständigheterna okej. Hans illamåendemedicin som han får samtidigt som cytostatikan, verkar hjälpa ganska bra, men som jag har förstått det har han inte fått hel dos cytostatika ännu utan kanske en halv. Var tredje vecka ska han få cellgifterna och det blir nog så att han mår sämre och sämre sa sköterskorna på onkologen, men det är så olika hur man reagerar tydligen och kanske blir det inte värre än så här heller.

För övrigt så lullar jag omkring och försöker ta tag i saker. Fortfarande har vi egentligen inte köpt så värst mycket som kan vara bra att ha hemma. Mycket tror jag löser sig men det skulle ändå vara skönt att ha lite skötprylar hemma så att ingen av oss måste åka ut och handla det första vi gör när vi kommit hem. Allt löser sig men ändå, ja lite till kanske vi får skaffa.



Läs även andra bloggares åsikter om jag, oro, M, cancer, pappa, gravid, icsi, ivf, barnlöshet,

andas

Precis när vi fick veta att pappa var sjuk trodde vi inte att han skulle leva ett år, eller jag gjorde inte och jag skäms lite för det nu. Men det kändes så tungt när vi fick höra att det inte fanns något att göra och att det spred sig fort. Dessutom hade jag Ms mammas sjukdomsförlopp i färskt minne trots att det är ett tag sedan. Hon levde 6 veckor efter att hon fick sin diagnos och ja, jag förberedde mig för att det skulle bli så med pappa också.

Idag är det exakt ett år sedan vi fick veta att han är sjuk. Han ska börja med cellgifter på onsdag, trots att han inte riktigt ville. Läkarna säger att det är enda sättet att få lite mer tid, och lite mer tid känns viktigt för oss alla. Särskilt för honom skulle jag tro.

Jag är inte redo att säga farväl till min pappa ännu. Jag vet att han är sjuk, jag vet att det är som det ska på nåt vis att ens föräldrar inte lever hela ens liv men nej! Det här är inget som känns det minsta naturligt eller något som jag känner att jag kommer att kunna acceptera bara för att jag borde.

Jag har funderat mycket över om hur viktigt det är för mig att bebisen hinner få träffa pappa, och jag kommer ju fram till att det inte är det som är grejen, utan snarare att jag vill att pappa ska få träffa bebisen. Jag vill verkligen det.

Jag är rätt trött på att vara så labil, trött på mig själv och trött på att vara så fruktansvärt gnällig hela tiden. Jag känner det så. Jag klarar ju ingenting och blir beroende av M och jag avskyr att inte kunna göra som jag vill när jag vill, men det går inte. Jag försöker att acceptera det, men det är inte lätt. Foglossningsbältet är en hjälp men jag är rädd att det klämmer åt bebisen och när jag frågade min barnmorska så verkade hon tycka att jag var fånig som frågade och jag kände mig mest dum. Hon sa också att det var långsökt när jag frågade om pappas cytostatikabehandling kunde vara skadlig för mig som är gravid så jag känner att min oro kring saker inte riktigt landar någonstans när jag försöker dela med mig av det jag känner och tänker.

Jag vill inte vara orolig, jag försöker att inte vara orolig men oron ligger i så många lager just nu att det är svårt. Särskilt som jag mest umgås med mig själv och jag är rätt usel på att vara min egen uppiggare har jag insett.

Imorgon sover M natt sedan ska jag be honom köra mig någonstans där det finns hav så att jag får andas en stund.


Läs även andra bloggares åsikter om jag, oro, M, pappa, barn, barnlöshet, icsi, ivf, cancer, foglossning, ledsen,

Ont!

Finns inte så mycket att säga egentligen. Jag fyller dagarna så gott det går och har kommit ur tv- koman men misstänker att jag kommer att spendera mer tid framför tv:n åter igen ty foglossningen är från helvetet och jag kan knappast röra mig alls.

I morse skulle jag gå upp för trappen och hämta strumpor, jag kunde inte utan skrek högt varje trappsteg och när jag skulle sätta mig gick inte det heller. Så till slut stod jag upp och grät medan M hämtade strumporna till mig och hjälpte mig att ta på dem.

Jag vet att detta är övergående då jag är inte helt sänkt hela tiden, men jag ljuger om jag säger att det känns bra. Och kanske lite extra dåligt känns det nu med tanke på att pappan bara blir sämre och sämre och jag kan inte åka dit som jag vill. Jag vågar inte vara utan M där och jag kan inte åka själv för jag behöver hjälp som jag inte kan få av mamman eller pappan riktigt. Detta är tungt. Riktigt tungt och jag grubblar en del över hur saker ska lösa sig framöver.

Mindre än 2 kalenderblad kvar, mycket konstigt. Lillosen rör sig som tusan och gör sig påmind mest på kvällen. Jag önskar att jag hann glädjas mer åt vår bebis, men jag tror jag gör det innerst inne även om det känns som att jag mest gnäller eller gråter nu igen.

En tanke så här på kvällskvisten.

För nästan exakt ett år sedan togs den här bilden. M spelade för oss och jag provade kameran. Jag visste inget då och jag tänker på det ibland, att jag inget visste.

Jag visste inte att pappa skulle bli så sjuk, att vi skulle blir ledsna och att vi inte skulle få tillbaks ett ägg förrän tredje IVF-omgången, och vi visste inget om missfallet som inte var något missfall, eller om Lillo som har huvudet under ena revbensbågen och fötterna under den andra.

Vi hade en föreställning om hur det kunde vara allt i framtiden, men jag tänker i efterhand att det tjänar lite till att spekulera för det blir verkligen sällan som man tänkt sig.


Läs även andra bloggares åsikter om ivf, icsi, pappa, missfall, jag, funderingar, musik, tankar,

som man är eller blir eller så..

Jag är nog en trygghetsnarkoman på många sätt. Jag gillar inte att utsätta mig för saker där jag inte har åtminstone någon aning om att jag har förutsättningar för att lyckas på det ena eller det andra sättet.

Ibland när jag känner mig uppåt trotsar jag det där glatt och gör saker som faller mig in men det blir liksom allt mer sällan numera. Inte ens en liten fika eller träff med en bloggvän har jag vågat mig på fast jag egentligen gärna vill och det stör mig att det ska vara så svårt att ta mig ur den här trygghetsbubblan, men jag tror kanske att det vänder nu, det känns så.

Min läkare tycker inte jag ska arbeta mer alls. Jag tycker det egentligen, men inser att det nog inte är så bra att göra det eftersom jag ju fortfarande har sammandragningar och eftersom min livmoder tydligen är lättretad - vad nu det kan tänkas innebära vet jag inte helt men jag lyder.

Jag tycker att det känns sjukt konstigt att veta att jag inte ska tillbaka till jobbet på evigheter. Jag har aldrig varit med om det förut och det känns konstigt, men samtidigt lite skönt, det måste jag erkänna. Jag ska försöka hinna med att noggrant fundera över vad jag vill med mitt framtida yrkesliv men jag tänker att jag ska lägga det på hyllan åtminstone något halvår innan jag börjar fundera för noga.

Det är v.32 nu och bebisen sparkar inte längre utan ormar sig där inne och buktar ut och böljar i magen, imorgon ska jag på TUL och det känns bra. Jag känner att jag vågar lita på det här nu med en viss reservation, men så är det nog för de flesta.

Läkaren frågade om jag har hunnit tänka på att jag är gravid med tanke på allt som varit och med pappa och allt ihop, jag började böla direkt (men jag skyller det på hormoner faktiskt) och sa att jag på sätt och vis inte tänker på annat även om jag inte riktigt alltid kan förstå innebörden av det hela.

Jag har börjat fundera på detta med förlossningen också. Jag vet att man kan bli igångsatt av cytotec.. Det är det jag känner mig mest skeptisk inför och något som jag kommer att motsätta mig i fall det skulle bli aktuellt. Jag vill inte det även om läkare säkert oftast vet vad de gör så känner jag att jag aldrig mer vill komma nära det läkemedlet. Jag hoppas att de kan förstå och respektera det.

Jag har också upptäckt att det som jag var med om inte verkar så värst ovanligt här kan man läsa mer om det, och här.


Läs även andra bloggares åsikter om missfall, gravid, jag, pappa, icsi, ivf, barnlöshet, funderingar,

Pappa

Jag har ägnat dagen åt att se Larry Crowne, inte en film som kommer att lämna något bestående avtryck det kan jag lova men det var en stunds förströelse och det var lagom för mig idag.

Pappa är sämre igen, eller, det blir han ju så klart hela tiden men ibland märker man det inte riktigt. Idag blev han inlagd för första gången. Han kräks och kräks, under ett par dagar har han inte fått behålla te eller vatten ens och läkaren som han (turligt nog) hade en tid hos, sa att de behövde lägga in honom och se över hans mediciner och göra en allmän genomgång. Han har också så väldigt ont i en axel och jag antar att det är metastaser som växer eller blir fler.

Han var på onkologen för några månader sedan och de sa att han inte skulle dit något mer, jag antar att det inte finns något de kan göra där och pappa har sagt att han inte vill göra saker som är meningslösa om det påverkar hans livskvalitet. Strålbehandling och Cytostatika skulle väl det tänker jag.

Det är så konstigt detta att veta att det inte går att göra något åt sjukdomen, att liksom redan ha facit i hand och bara vänta utan att vänta. Det är hemskt för mig och jag kan inte föreställa mig hur det är för honom eller för mamma. Många säger att man kan väl inte bara ge upp hoppet och inte göra något men hade de sett pappas röntgenbilder hade de kanske inte resonerat så. Eller så hade de det i alla fall. Jag vet inte.


Läs även andra bloggares åsikter om oro, cancer, pappa,

Avbräck

I mitten av maj är det dags egentligen, men de senaste dagarna har jag haft sammandragningar och idag så pass kraftigt att jag funderade på om bebisen var på väg idag till och med.

Min fina kollega B följde med mig till förlossningen där vi lyssnade på Lillos hjärta och pratade om livet i stort, men just för stunden i viloläge hade jag naturligtvis inga sammandragningar. Annars har de kommit så fort jag har gått och rört mig och jag har idag fått veta att jag behöver vila och blivit sjukskriven 3 veckor till att börja med. Det känns helt fel. Jag har inte alls tänkt mig detta för jag har verkligen mått bra fysiskt ända fram till nu och nu blev jag superstressad över inte hinna med saker på jobbet.

Jag VET att det löser sig och jag VET att jag ska tänka på mig och bebisen, men det hjälps inte för så känner jag och det är möjligt att det går över inom de närmsta dagarna när jag insett att jag inte har några tider att passa etc, men just nu är det mest stressande eftersom jag inte ens haft detta i tankevärlden.


Läs även andra bloggares åsikter om gravid, ivf, icsi, jag, oro, framtid, gnäll,

om M och om att skriva igen.

M är på sitt roliga och här är jag. I morgon har vi en hemmakväll tillsammans och det är nog faktiskt den första på nästan 3 veckor. M har arbetat mycket kvällar och vi har varit i väg tillsammans ett par dagar sist har var ledig så det känns lyxigt att ha en kväll hemma tillsammans för bara oss.

Jag tänker så ofta att jag skulle vilja skriva om hur fin M är, men det rinner ut i sanden. Det känns inte som att orden räcker till för allt som jag känner att jag vill berätta, eller nästan skrika ut. Han är min allra finaste och bästa person och det känns på många sätt otroligt att jag får kärlek tillbaka från honom, och att han verkligen tycker så mycket om mig tillbaka.

Jag tror att det är mitt dåliga kärleks-självförtroende som viskar detta eller så är det faktiskt bara så att jag tycker det eftersom jag blir så himlastormande glad över han är min i mitt liv. Jag tar honom inte för given, även om jag tänker att det ändå fint på nåt vis om man tänker att " ta någon för given" skulle kunna betyda att man verkligen vet att denna person är självklar i livet, att denna person finns där och att man kan lita på honom/henne jämt.

Jag märker ibland att han ser på mig när jag pratar med andra, och när jag vänder huvudet mot hans håll så finns det bara ömhet och värme i blicken. Jag älskar det. När han ser mig och jag vet att han älskar mig tvärs över rummet och att det faktiskt är det han tänker på just då när jag ser på honom.

Det ÄR himla svårt att börja skriva igen. Jag fattar inte att det ska behöva vara så svårt, men i och för sig så händer det inte så värst mycket här och att skriva om graviditeten i detalj känns inte så intressant även om det kanske skulle vara det om ett par år, jag menar att minnas allt i detalj.

Hur som helst går det bra. Jag mår helt ok även om jag börjar känna mig otymplig på jobbet och den ständiga halsbrännan gör att jag vill hugga av huvudet då och då. Bebisen sparkar och jag känner hur den rör sig, oftast på kvällarna men det är ju också då som jag sitter still och känner efter så det blir väl så tänker jag.

Vi var på ett UL häromdagen och det visade sig att den är lite liten, inte oroväckande, men lite grand. Jag är inte så orolig nu men jag hoppas att den inte sackar efter mer för det skulle nog göra mig orolig.

Och just det, jag tror att jag har lite förvärkar, men jag är inte säker. Fortsätter det får jag kanske kolla upp det.


Läs även andra bloggares åsikter om M, jag, oro, gravid, icsi, kärlek, ivf,

Uppföljning av misstaget

Idag var det möte med chefen för kvinnokliniken för båda de största sjukhusen här i länet. Vi fick reda på hur det gått med utredningen, det som vi trodde var en Lex Maria, men som visade sig inte vara det. Socialstyrelsen ansåg inte att det skulle vara en Lex Maria av den anledningen att ultraljud så tidigt i graviditeten inte är HELT felsäkert. Vi tyckte det lät lite konstigt eftersom läkaren 5 dagar tidigare kunnat se en hinnsäck, men hon förklarade det som att jag ju blödde rätt mycket när jag kom in andra gången och att läkaren som vi träffade är en erfaren specialist och att det inte är troligt att hon skulle ha slarvat och vad ska vi säga, det är ju inget vi kan uttala oss om.

Vidare berättade hon att de haft möten och utredningar ändå kring detta och beslutat sig för att ändra sina rutiner för hur man hanterar önskade graviditeter där man misstänker spontan abort (dvs missfall) och behandla kvinnan och blödningen men inte se det som avslutad utan se till att man kommer tillbaka och gör ytterligare ett ultraljud när man gått fulla 7 veckor.

Detta vet jag faktiskt att de gör då en kollega till mig uppsökte gynakuten för några veckor sedan och blev hemskickad med orden att det är svårt att säga vad detta är och tillsagd att komma tillbaka om 1,5 veckor när hon gått fulla 7 veckor.


Läkaren berättade vidare om patientskadeförsäkringen och rådde oss att ska ersättning från den efter förlossningen för hon tyckte att det är först då vi kan se hur detta påverkat oss och vilka framtida eventuella men (psykiska eller fysiska) vi har fått av detta.


Det kändes som ett bra möte på det stora hela. Det som kanske inte kändes så bra var att hon ändå trodde att det kunde ha varit en tvilling som kom ut, och det går ju inte helt att säga om det var så att det var en spontan abort eller om det var påverkan av cytoteken.


Jag kan inte påstå att jag känner mig helt bedrövad, men lite olustigt känns det. Det är ju inte precis så att vi har superlätt att bli gravida och ja, det känns lite olustigt och lite sorgligt ändå när jag tänker på det. Läkaren sa att detta att vi kämpat och gjort icsi och inte har det så lätt att bli gravida gör det hela mycket olustigt och att alla skäms över att detta misstag skett. Nåja, det är som det är och vi känner oss ändå ganska nöjda med att förändringar i rutinerna gjorts.


Det jag tog upp med läkaren idag som jag inte sagt tidigare är att man ändå borde se till att de som blir hemskickade att vänta tills resterna efter ett missfall kommit ut, borde få någon slags instruktion om vart de kan vända sig med frågor för det de sa till mig var att om det börjar lukta illa eller om jag får feber så kan jag söka gynakuten igen, men jag fick ju aldrig det så jag visste ju inte vart jag skulle vända mig.



För övrigt så är det är så svårt att skriva nu. Det kommer inte ut nåt vettigt, bara en massa bladder och jag blir less på mig själv och svamlet. Det är liksom inget som inte har skrivits förut, på bättre sätt av andra och en del saker har jag själv skrivit om förut, också bättre än det skulle bli nu.

Jag mår också ganska bra. Jag har ingen huvudvärk längre vilket är fantastiskt skönt, däremot har jag börjat få foglossning. Jag kan verkligen inte gå några längre sträckor i rask takt längre, och att köra bil blir rätt så smärtsamt även det längre sträckor eftersom jag behöver trycka ner kopplingen ganska ofta. Men faktiskt så gör det mig inget. Jag grinar illa då och då av smärta men det är sant, jag mår bra.

Jag känner att jag är lite feg och lite vilsen i detta att planera för att det verkligen ska finnas ett barn hos oss. Jag känner att det finns flera saker som vi ju behöver men jag vet inte riktigt när jag ska våga köpa dem. Inte för att jag är så orolig för att det ska hända något utan mer för att jag inte vet när det kan vara lagom att börja och hur mycket av allt jag behöver. Hittills har vi köpt tre små plagg och lite tyg, för jag vill sy lite lakan. Något mer är det just inte även om vi väl kikar

Läs även andra bloggares åsikter om gravid, missfall, oro, jag, icsi, ivf, barnlöshet, funderingar, M, barn då och då.

Ser alla golv i alla väntrum likadana ut?

Dags för screening av lillo, lite nervöst men inte så eftersom den just hoppade på min urinblåsa.