And so it is

Det liksom rullar på livet. Jag och M, M och jag. Katterna.

I går fick M svar på sin senaste ultraljudsröntgen. Lyckligtvis har hans cellförändringar inte förändrats mer och det ser ut som tidigare. Vi väntar på att han ska på en till röntgen för den där fläcken han hade på lungan. Men allt drar ju ut på tiden så att man kan bli galen! Det känns lite, när vi summerar ihop alla sjukhusbesök och all oro, som att vi nästan normaliserat det för mycket men det är väl så man fungerar antar jag. För att orka, och för att det är som det är. Vi kan just inte ändra på något så vi får väl köpa läget mest.

Jag mår inte riktigt bra efter missfallet ännu, jag menar fysiskt. Jag är så otroligt trött och jag får ont i magen då och då. Jag blöder fortfarande men det är tydligen normalt(?) Jag kan säga att jag är mer än lovligt trött på sjukhusvårdsupplysningen som säger saker som om de vore självklara. Hur ska man kunna veta vad som är normalt med ett missfall bara av sig själv?

Nu hoppas jag att jag kommer in i en normal cykel så snart som möjligt så att jag får veta hur den är och hur jag fungerar fortsättningsvis.

Under hösten ska vi gå och lyssna på First Aid Kit, Gillian Welch och Ryan Adams. En bra konserthöst!


Läs även andra bloggares åsikter om cancer, icsi, ivf, jag, M, missfall, musik, oro