fortfarande väldigt ogreppbart

Det är inte helt enkelt att bara göra ett lappkast och bli glad. Det är så dubbelt, och jag försöker, och lyckas för det mesta, men inte riktigt och inte fullt ut. För jag är arg också. Riktigt förbannad och jag kommer inte att sopa det under mattan men jag vill att allt ska ske på ett juste och korrekt sätt och så vitt jag förstår kan tex inte jag göra en Lex Maria-anmälan utan det måste sjukhuset göra. Jag kan tycka att de borde det i ett sånt här läge, men vad vet jag.

Sedan får jag också tänka om vad gäller saker som jag tänkt.

• Tröttheten beror inte på missfallet, utan på att jag är gravid. 
• bristen på kaffesug beror också på att jag är gravid inte på att te är så mycket godare. 
• Kissnödigheten nattetid beror inte på tedrickandet utan på... graviditeten. 
• Trånga byxor beror på att jag är i v. 11 och inte (enbart) på att jag ätit för mycket mat.
• ömmande kroppsdelar får en förklaring
• och min magvärk är alltså inte en infektion efter missfallet utan.. graviditeten.

Allt detta är så svårt att förstå och jag kommer på massor med saker som jag ätit som jag inte borde,men jag tror inte att det är hela världen egentligen. Dock bekymrar det mig att jag slutade med folsyra och järn samma dag som jag trodde det var missfall eftersom det verkade meningslöst att fortsätta. Det bekymrar mig också lite, men inte mer än detta med cytoteken.

Det är också konstigt att jag känner det som att jag vet hur det känns att få ett missfall fast jag inte har fått ett. Och så undrar jag vad det var för en stor blodig klump som kom ur mig. Jag vet inte ens om det kan bli två hinnsäckar av ett embryo och i så fall vill jag inte tänka på att det kanske var en tvilling?

Det är mycket som snurrar och jag känner mig tacksam över att så många av er bryr er. Jag har läst kommentarerna flera gånger varje dag och både jag och M klamrar oss fast vid att så många tänker att det borde gå bra och att vi kanske får bli föräldrar snart ändå.


Läs även andra bloggares åsikter om oro, icsi, ivf, barnlöshet, gravid, missfall, framtid, konstigt, längtan,

Ofattbart o(t)roligt

Jag fick komma till en gynekolog idag för att se om jag behöver skrapas eller inte. Jag fick ju inte komma tillbaka till gynakuten där jag varit och konstaterat missfallet så jag chansade och frågade den gynekolog som hjälpt mig ta ultraljud och räknat äggblåsor i Stockholm, en mycket trevlig kvinna som jag gillar.

Jag fick lämna urinprov där det konstaterades att graviditetshormonerna inte gått ur kroppen på mig ännu och sedan skulle hon kolla lite med ultraljud osv.

Rätt som det är utbrister hon; "Men herre Gud här finns ju ett perfekt foster, vad håller de på med på gynkakuten?!?!" Jag fattade verkligen ingenting. Jag förstod inte vad hon sa eller så gjorde jag det för jag började gråta och sa att det inte var möjligt och så kom jag plötsligt att tänka på cytokeken som jag fick, och så började jag gråta mer.

Summa summarum. Jag är gravid trots allt. Jag ska gå hos specialistmödravård eftersom cytoteken kan ha skadat fostret (fast det är inte säkert för det var så tidigt, orala tabletter och bara två) och därför behöver man ha koll.

Jag är chockad, lite glad, orolig och arg! Jag frågade läkaren om en läkare på en gynakut verkligen kan missa sånt här, och min gynekolog sa att nej det ska inte vara möjligt. Jag har visst bakåtliggande livmoder, men en sådan sak ska en läkare på en gynaqkut inte missa.

Jag är inte den hämndlystna typen men jag är arg. Jag vill att den här läkaren faktiskt ska veta vilket misstag hon begått. Jag vill att sjukhuset ska veta att hennes stress (hon var stressad för hon var själv där) kan ha skadat vårt foster. Och jag vill inte att det någonsin ska ske igen.


Läs även andra bloggares åsikter om arg, gravid, icsi, ivf, oro, missfall,

Astrid

I natt drömde jag att vi fått en liten flicka som hette Astrid. Hon hade grön sparkdräkt med fina fötter på som var sydd med sömmarna utåt så att det blev som små ankfötter, sjukt fina ankfötter. Hennes hår var svart och det fanns massor. M och jag stod i vardagsrummet där vi rullat in vagnen och bara såg på henne där hon låg, vi tittade på henne och sa flera gånger tänka att hon är vår på riktigt. Innan vi började se på henne hade jag varit hemma själv med henne och plötsligt insett att vi glömt att M skulle vara ledig minst tio pass och att han var tvungen att komma hem från jobbet.

Någonstans i drömmen var jag också på ett apotek, det var som en kiosklucka, med en ställning utanför där det fanns massor av bebisatiraljer som jag bläddrade igenom. Plötsligt stod det en tant bredvid mig och frågade om jag hade en katt i vagnen? Jag såg argt på henne och sa argt att det var väl klart att jag inte har en katt i vagnen!
- Varför ligger den så konstigt då? Jag såg ner i vagnen och där låg Astrid och hade liksom kanat ner och låg som en makaron längst nere i vagnen och jag fick lyfta upp henne, jag luktade henne i nacken och tänkte igen att det var så konstigt att hon var här nu.

Jag tror att jag nästan var halvvaken här för jag kämpade som en galning för att hålla kvar känslan, att jag skulle få gå hem från apotektet med vagnen och rulla upp den för yttertrappen och ha henne på riktigt.

Vissa drömmar önskar man var på riktigt, och somliga är man mest bara glad över att man vaknat upp ur. Detta var inte en sådan dröm


Läs även andra bloggares åsikter om drömmar, jag, M, ivf, icsi, barn, barnlöshet,

And so it is

Det liksom rullar på livet. Jag och M, M och jag. Katterna.

I går fick M svar på sin senaste ultraljudsröntgen. Lyckligtvis har hans cellförändringar inte förändrats mer och det ser ut som tidigare. Vi väntar på att han ska på en till röntgen för den där fläcken han hade på lungan. Men allt drar ju ut på tiden så att man kan bli galen! Det känns lite, när vi summerar ihop alla sjukhusbesök och all oro, som att vi nästan normaliserat det för mycket men det är väl så man fungerar antar jag. För att orka, och för att det är som det är. Vi kan just inte ändra på något så vi får väl köpa läget mest.

Jag mår inte riktigt bra efter missfallet ännu, jag menar fysiskt. Jag är så otroligt trött och jag får ont i magen då och då. Jag blöder fortfarande men det är tydligen normalt(?) Jag kan säga att jag är mer än lovligt trött på sjukhusvårdsupplysningen som säger saker som om de vore självklara. Hur ska man kunna veta vad som är normalt med ett missfall bara av sig själv?

Nu hoppas jag att jag kommer in i en normal cykel så snart som möjligt så att jag får veta hur den är och hur jag fungerar fortsättningsvis.

Under hösten ska vi gå och lyssna på First Aid Kit, Gillian Welch och Ryan Adams. En bra konserthöst!


Läs även andra bloggares åsikter om cancer, icsi, ivf, jag, M, missfall, musik, oro