En klump i magen - fast inte på riktigt.

Egentligen har jag inga ord. Hela jag består mest av saltvatten och jag känner sältan mot tungan varje gång jag öppnar munnen.

För det tar aldrig slut. eländet. Pappa har cancer med spridning till skelettet. Jag förstår det men förstår det inte. Jag förstår vad han säger och vad mamman säger, men jag förstår också hur det var när Ms mamma fick cancer. Jag förstår att hon dog och jag förstår att när läkaren säger att det inte är någon idé att operera bort ursprungscancern att det nog ändå är allvarligt.

Min farfar dog i skelettcancer. Precis somför M är detta min pappas stora fasa och det gör mig så ont att han ska behöva genomlida detta. Så ont.

Jag tänker på MDB också, som inte fick behålla sin pappa. Och jag tänker att jag vill det, precis som hon ville. Jag vill det så gärna att det gör ont. För det gör ont. När någon blir sjuk. Och det gör ondare att bli sjuk.

Trots att det känns futtigt i jämförelse, kan jag inte låta bli att tänka att jag vill att han ska få vara en morfar till mitt barn, och det känns det som att denna första ivf-behandling har blivit så mycket viktigare än den var för bara ett par timmar sedan.


Läs även andra bloggares åsikter om ledsen, jag, oro, M, ivf, icsi, barnlöshet, cancer, pappa

vårens andra projekt

Vi har inte precis den största trädgården i världen M och jag, men den senaste tiden har M utvecklat ett stort intresse för att odla saker. Han läser allt han kan komma över som handlar om självhushållning och mumlar glansögt att med en djupbädd med grönsaker på 9 kvm så är man självförsörjande ett år. Han försöker övertala mig att vi nog helst inte ska ha några blommor utan bara saker man kan äta och att ett äppelträd vore bra så att vi slapp köpa frukt. I början surrade han på om att vi nog borde ha en kompost, men nu (efter att jag spänt ögonen i honom ordentligt) säger han att han bara skojar.

Till saken hör att jag gärna, så gärna skulle haft en kompost, flera fruktträd och stora grönsaksodlingar men med en trädgård på kanske 40 kvm så känns det inte realistiskt. M har också en tendens att gå upp helt och hålet i projekt och är kanske något sämre på att ro dem i land.

Mitt eget projekt sedan ett par år tillbaka är pelargoner. Jag är verkligen usel på dem, har ihjäl dem och allt, men jag köper tappert nya sticklingar och plantor varje år. Fast jag tänker att i år, är kanske året då jag lyckas med både det ena och det andra.

sprutdag 5


Läs även andra bloggares åsikter om balkongen, barnlöshet, ivf, icsi, jag, M, pelargoner, pugeron,

ny fas men inslag av gammalt byk

foto: privat

En hel vecka som bara är försvunnen. Det har varit hektiskt på jobbet och jag antar att det är huvudanledningen till att veckan har gått fort. I helgen är M ledig och jag ser fram emot det, jag ska inte starta nåt världskrig men jag får ont i magen när jag tänker på gamla spöken som plötsligt mitt i allt detta börjar höra av sig igen. Skillnaden nu är väl att M begriper bättre och förekommer en del av oron genom att berätta saker redan från början. Jag tänker skylla min oro på spray sprutor och hormoner och försöka skjuta det åt sidan. Jag behöver inte oroa mig just nu och jag bestämmer att jag skriver bort det här NU.

I kväll sprutstart, konstigt att meka ihop en liten spruta här i sin ensamhet, konstigt att sticka in den i sig själv också. Jag tittade inte, jag bara tryckte in och tryckte på knappen, kollade så att den åkt i botten och stod på noll för det skulle den, och sedan drog jag ut den.

I dag, halva dosen suprecur, om en vecka ultraljud (vul) nu, läggdags!

Läs även andra bloggares åsikter om oro, ivf, icsi, sprutor, suprecur, pugeron, barnlöshet,

oh joy

Idag är det värt allt. Jag ÄR nedreglerad och det ordentligt. Inte konstigt att jag mår kasst! Men det gör inget, inte idag. Idag är jag riktigt glad över att få börja med sprutor imorgon. Jag ser det som ett delmål, och jag är lite närmare målet. Jag är faktiskt lite närmare ett + och jag inser att så här förhoppningsfull har jag inte vågat vara sedan vi fick veta att det inte fanns några spermier alls.

Jag känner mig glad och jag önskar jag hade kunnat ringa mamman och berätta. Men hon vet ju inte att vi är under behandling alls.

Idag är det mormors födelsedag. Hon hade varit 106 år om hon hade levt, jag saknar henne massor rätt vad det är men det gör inte ont längre. Hon hade inte velat bli 106.



Läs även andra bloggares åsikter om ivf, icsi, barnlöshet, glad, suprecur,

Om livet, så som det är för många.

foto: privat

Spraydag 18, ungefär som senast. Kanske inte riktigt så dramatiskt men trött och låg. Jag har inte velat skriva av samma anledning. Det känns inte riktigt bra att bara befästa hur trist jag verkar ha det just nu, för så är det ju inte , det finns mycket förväntan också.

I går reste vår fina vän härifrån, och hela kvällen på M:s födelsedag satt vi och pratade om sådant som är i livet. Som att om ett par dagar är det ett år sedan hon födde sin flicka två dagar efter beräknat födelsedatum. Den beräknade dagen var de på mödravården och lyssnade på hjärtat. Senare på kvällen dog flickan i magen och därför fick hon föda fram sitt barn i chock och i sorg. Just nu mår hennes sambo väldigt dåligt och oroar sig för att de inte ska få några fler barn.

Ibland när jag läser på bloggar om ivf eller barnlöshet så förundras jag över att det verkligen kan födas barn utan att någon kämpat och mått dåligt. Tänka att det finns människor som får bestämma sig för att sluta med preventivmedel och att det vore praktiskt om barnet födes i mars, april någon gång, och så gör barnet det och bara är perfekt. Ibland känns det som att det är en värld som andra få leva i, vi andra får bara stå utanför och se in genom skyltfönstret.

M sover efter jobbnatt. Jag har prövat mina extension tubes och lekt lite med Photoshop. Nu ska jag väckas och sedan är det handling och matlagning inför födelsedagsfirande som gäller.

Ha en fin helg!


Läs även andra bloggares åsikter om ivf, icsi, barnlöshet, M, foto, suprecur,

ungefär som (o)vanligt

foto:privat

Man tror liksom att man är som vanligt ungefär, mår liksom ungefär precis som vanligt men så inser man plötsligt att benet gör så jävla ont att det omöjligen kan vara ett normaltillstånd. Det slutade med att jag ringde ivf-stället och blev beordrad att åka till akuten för att utesluta en blodpropp - vilket jag ju naturligtvis inte hade.

Härom kvällen grät jag och ifrågasatte ungefär allt med oss och vår relation och det hela kändes fel. Allt kändes fel och så har det liksom fortsatt. I går natt grät jag igen och påstod att jag minsann förstår att människor kan söka sig till otrohet när de inte får uppmärksamhet nog i sitt egen relation.

Idag har jag varit ledsen för att jag beter mig så här. För att M inte kan förstå hur PMS känns och att han inte förstår att detta inte är vad jag känner utan att mitt förnuft försöker hitta orsaker till att jag känner mig låg och som världens sämsta.

För att dagen inte skulle kännas allt igenom för jävlig var vi i en möbelaffär och önskade oss saker och nu bakar jag bullar medan katten ligger bredvid och vi båda lyssnar på när M spelar för oss.

Hoppas ni haft en fin helg!


Läs även andra bloggares åsikter om icsi, ivf, pms, barnlöshet, M, ledsen, suprecur,

pessimist, javisst!

foto: privat

Det är så svårt att beskriva vad jag känner. Jag går här och vankar, känner mig lite som Baltazar. Jag känner mig rastlös som fan och önskar liksom att jag hade en snabbare kur så att jag fick ha det här överstökat, rubbet. Jag är oroligare än nödvändigt och VET att det inte kommer att funka. Jag kommer inte kunna bli gravid, det är jag liksom övertygad om och det är svårt att lura mig till att tänka att det borde gå.

På mötet sa läkaren att min äggreserv inte var så stor. Han såg 7 äggblåsor på ena och 5 på andra. Vad det innebär vet jag inte riktigt men det kändes som att det inte var skitbra precis. Jag var tvungen att fråga om kvinnor med mina förutsättningar blir gravida och han svarade ja, men på något vis är det ju så att jag inte kan släppa det där nu.

För övrigt så sprayar jag med suprecur 2x3 och är inne på 5e spray dagen. Den 21:a dagen skall jag ta blodprov och skicka till läkaren, sedan får jag veta om jag ska börja med Puregonsprutorna eller inte. Jag har redan handlat ut allt jag behöver inför hela den här omgången och det var inte billigt kan jag säga. Hålet i plånboken den här månaden kommer att bli enormt!

Var hos min fina granne härom kvällen. Hon och jag sås inspelade program av barnmorskorna och jag kunde inte låta bli att bli lite sorglig. Grannen frågade mig om jag känner mig rädd inför förlossningen. Och nej, jag är rädd för allt det andra, men inte för en förlossning eftersom det känns som utopsikt att ens föreställa sig att det skulle kunna bli en förlossning.

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, framtid, funderingar, oro, ivf, suprecur, icsi,